Hur mår våra barn och unga – egentligen?

Ledsen eller nere för det mesta, sömnproblem ungefär varje dag, svår ängslan, oro och ångest. Det är verklighet för många barn och unga i dag. Men samtidigt visar rapporter att ungas psykiska välbefinnande överlag är gott och inte har förändrats nämnvärt. Kanske behövs en tydligare gränsdragning mellan hälsa och ohälsa? Eller är det samhällets krav på individers mental hälsa som bör justeras?

I november förra året släppte Forte kunskapsöversikten Psykiskt välbefinnande, psykiska besvär och psykiatriska tillstånd hos barn och unga, som bland annat tittat på befolkningsundersökningar där svenskar själva skattar sin psykiska hälsa. I rapporten kan man se att en övervägande majoritet av barn och unga vuxna uppger gott psykiskt välbefinnande, och att det inte har skett några större förändringar över tid när det gäller just psykiskt välbefinnande.

Men det man också tveklöst kan se är att psykiska besvär som påverkar förmågan att fungera i vardagen tycks ha ökat bland barn, ungdomar och unga vuxna de senaste 20–30 åren. Andelen 11–15-åringar som uppger att de har känt nedstämdhet varje dag har trefaldigats sedan 1985 och för unga vuxna ser svår ängslan, oro och ångest ut att ha ökat med lika mycket sedan millennieskiftet. Särskilt tydlig är ökningen det senaste decenniet.

Mycket tyder också på att personer som tidigare inte har sökt vård för psykiatriska tillstånd nu får vård i ökad omfattning, men att det fortfarande finns dolda vårdbehov vad gäller depression och ångest bland barn och unga. På grund av brist på data är det dock oklart hur många som är i behov av vård och på vilken nivå.

Om man jämför med europeiska undersökningar framgår att Sverige hör till de länder med högst andel barn med psykiska besvär som nedstämdhet eller sömnbesvär.

– Med risk för att bli kallad alarmist, för det har ju diskuterats om det verkligen är en ökning eller om vi bara pratar för mycket om det. Men om en 11–15-åring känner sig nedstämd varje dag, då tycker vi att det talar för att det är ett besvär.

Det säger Johan Åhlén som är enhetschef vid Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholm och forskare vid Karolinska Institutet.

En orsak till de motsatta budskapen om hur befolkningen mår är, enligt experterna, att just begrepp inom psykisk hälsa ofta används på olika sätt. Enligt Socialstyrelsens, Folkhälsomyndighetens och Sveriges Kommuner och Regioners modell inkluderar psykisk hälsa både psykiskt välbefinnande och psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa inkluderar i sin tur både milda och svåra psykiska besvär som oro och ångest, nedstämdhet eller sömnproblem samt psykiatriska tillstånd, där vårdinsatser kan behövas.

Måtten för psykisk ohälsa påverkas alltså av vad det är man väljer att mäta, och därför har man i Forte-rapporten valt att utgå från och fokusera på de tre begreppen ovan, för att ge en mer rättvisande bild av läget och skapa en gemen-sam kunskapsbas.

Vi säger alltid att barn är det viktigaste vi har, men vuxnas problem är mer prioriterade i samhället.
Ing-Marie Wieselgren

– Vi har försökt använda bra begrepp för olika saker för att kunna särskilja vad som är vad. Annars kanske man bara pratar om psykisk ohälsa, men vet inte vad man menar, säger Johan Åhlén som också är medförfattare till rapporten.

Man kan inte slå fast att fler unga har ångesttillstånd nu jämfört med tidigare, då de siffror som finns bygger på självrapporterade besvär. Det skulle krävas ordentliga djupintervjuer, mer data och jämförbara långtidsstudier för att kunna vara säker. Men enligt Johan Åhlén finns goda argument för att ha det som hypotes eftersom ökningen går i linje med en växande psykiatrisk vårdkonsumtion. Något som i sig kan peka på flera olika saker.

– Ökningen kan vara ett mörkertal som avtäcks, det kan vara så att psykisk ohälsa faktiskt ökar men det kan också vara så att vi söker vård för saker som egentligen inte är så problematiska.

Men vad den sista förklaringen skulle grunda sig i har Johan Åhlén svårt att se.

– Det är nonchalant mot den yngre generationen att hävda att de skulle ha svårt att bedöma sina egna känsloreaktioner. Snarare kan det ju vara så att den unga generationen har lärt sig mer om sina känslor.

Ing-Marie Wieselgren är psykiater och nationell samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Regioner samt överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hennes drivkraft är frågan ”varför gjorde vi inget tidigare?”. För tidiga insatser är avgörande, det är experterna eniga om. Men forskningen kring barn och unga har kommit på efterkälken, och behöver prioriteras.

– Vi säger alltid att barn är det viktigaste vi har, men vuxnas problem är mer prioriterade i samhället. Ju yngre man är desto färre studier finns det. Sedan är kunskap om hjärnan ganska ny, säger hon.

Att barn och unga snabbt ska kunna slussas till rätt hjälp oavsett hur behovet ser ut, menar Ing-Marie Wieselgren är helt nödvändigt.

– Alla unga behöver hälsofrämjande insatser, rätt många behöver primärvård och en liten grupp kommer behöva specialiserade insatser. Om vi ska kunna använda våra resurser så effektivt det går, måste vi ena oss om en process.

Det Ing-Marie Wieselgren vill ha, och som nu har börjat byggas upp i elva av Sveriges kommuner, är en gemensam mottagarfunktion. Det vill säga en instans för en första snabb kontakt där sortering och prioritering ska ske direkt, så kallad triagering, för att se till att rätt vård ges till rätt patient i rätt tid. Skåne har något de kallar ”En väg in”, där den som behöver hjälp kan ringa, chatta eller skicka in en vårdbegäran elektroniskt. Det har visat sig i Skåne och i andra regioner med mottagarfunktioner att i hälften av kontakterna så har rådgivning varit tillräckligt.

– Men mottagarfunktionen måste förses med riktigt bra kompetens, som ska kunna avgöra om det räcker med råd och stöd eller om det behövs en insats hos primärvården eller hos specialistmottagning, säger Ing-Marie Wieselgren och fortsätter:

– Det är inte barn och familjer som ska behöva leta sig fram! Det är samhällets ansvar att göra en snitslad bana till det man behöver. Annars kommer det vara de resursstarka föräldrarna som kan hjälpa sina barn. De som inte har föräldrar som har orken eller kan det svenska systemet får sämre insatser.

En granskning som Ekot gjorde i februari 2022 visade en brist på personal inom barn- och ungdomspsykiatrin och långa väntetider för barn. Och en enkätundersökning som Riksförbundet Attention genomförde i maj 2020, visade att alarmerande många flickor och kvinnor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar lider av svår psykisk ohälsa. Både de med egen diagnos och anhöriga menar att den psykiska ohälsan kanske inte utvecklats om de hade fått hjälp och förståelse från samhället tidigare.

Ing-Marie Wieselgren pekar på ett systemfel som skapar en ond spiral:

– Vi har haft som en autostrada till utredning och när det blir jättelånga köer sker heller ingen ordentlig prioritering. Under tiden hinner saker bli värre. Man kommer fram i kön genom att bli sämre, det är galet. Vi tror att för en hel del skulle det räcka med insatser på lägre nivå. Därför behövs verkligen den här mottagarfunktionen.

Är överdiagnostisering relaterat till sena insatser?

– Jag tror att vi i dag sätter både för mycket och för lite diagnoser. Barn och vuxna skulle behöva få hjälp och insatser, men vi diagnostiserar också något som kanske är ett skolproblem eller ett samhällsproblem som handlar om att man inte får det stöd man skulle behöva.

En riktigt bra skola med individanpassade insatser i tid behövs, poängterar Ing-Marie Wieselgren. Bland de barn som är födda sent på året är det fler som får adhd-diagnos, vilket tyder på att man inte har kunnat justera skolan efter mognad.

– Att misslyckas i skolan är svårt för barn, det hämmar den fortsatta utvecklingen. Det går att göra mycket i ett tidigt skede, men mycket måste ändras i skolan, i förskolan och i fritidsverksamhet, säger Ing-Marie Wieselgren. Men hon understryker att den krassa verkligheten är att det allt för ofta är svårt att få hjälp utan en diagnos.

– Där byggs ju in att vi tvingar fram diagnoser. För mig hör inte en diagnos till individen, den hör till tillståndet. Hade vi mer av den tanken skulle vi också komma ifrån det här med att man kräver av diagnosticering (förnyad bedömning för vuxna som känner att de inte längre har nytta av en diagnos, red. anm). Det skaver i mig att vi har tvingat in diagnoserna till något mer än doktorns arbetsverktyg.

I ett inlägg på DN Debatt i februari 2022 föreslog företrädare för 16 organisationer att psykisk hälsa borde införas på skolschemat på samma sätt som fysisk hälsa.

När samhället och människors förmåga inte matchar, säger vi att det är fel på individen. I stället borde vi fråga oss vad det är för fel på samhället.
Ing-Marie Wieselgren

Ing-Marie Wieselgren understryker att skolan belastas med väldigt mycket, men hon tror att skolan skulle ha nytta av ett sådant grepp.

– Tankesättet att hjärnan är en del av kroppen behövs mer, i dagens samhälle ställs det generellt mycket högre krav på människors mentala förmågor än på de fysiska. Vi måste lära barn redan i förskolan hur man kan hantera känslor och klara av motgångar.

Historiskt har diskussionerna kring ungas psykiska hälsa och välbefinnande sett ungefär likadana ut, det berättar Anna-Karin Larsson som är medicinhistoriker vid Örebro universitet.

Hon drar paralleller till förra sekelskiftet, då man började med skolundersökningar – och då såg en utbredd självskattad ohälsa bland unga, främst bland flickor. Precis som i dag.

– Man sökte förklaringar till ökningen på samma sätt som man gör nu, nämligen genom att koppla förändringarna till ett förändrat skolsystem och samhällsförändringar och dåliga vanor bland de unga.

Samma diskussioner är återkommande under 1900-talet.

Under 1970-talet fanns dock en groende optimism som resulterade bland annat i satsningar på ungdomsmottagningar och elevhälsa. På 1990-talet kom den ekonomiska krisen. Framtidstron sjönk igen och det talades återigen om en ökning av psykisk ohälsa bland unga, framför allt flickor.

Ing-Marie Wieselgren säger att det skulle behövas mycket mer forskningsresurser för att undersöka orsaker till olika typer av psykisk ohälsa, hon menar att det finns kunskapsluckor.

Själv tror hon att den ökning vi ser har en massa orsaker. En är samhällets krav.

– Samhället sliter på hjärnan. Vi sover dåligt och utsätter oss för ständiga kickar.

Ur Ing-Marie Wieselgrens perspektiv har normen för vad det innebär att vara normal krympt och därför märks det tydligare om man inte kan leva upp till de högre kraven på mental hälsa.

– När samhället och människors förmåga inte matchar, säger vi att det är fel på individen. I stället borde vi fråga oss vad det är för fel på samhället.

Text: Johanna Aggestam